IGF-1 – markör för tillväxthormonets aktivitet
IGF-1, insulinliknande tillväxtfaktor 1, är ett hormonliknande protein som framför allt bildas i levern efter stimulering av tillväxthormon, GH. IGF-1 förmedlar många av tillväxthormonets effekter i kroppen och har betydelse för bland annat tillväxt, muskel- och benvävnad samt cellernas utveckling och återuppbyggnad.
Till skillnad från tillväxthormon, som frisätts pulsatilt och därför kan variera kraftigt under dygnet, är koncentrationen av IGF-1 betydligt stabilare. Det gör IGF-1 till en viktig laboratoriemarkör när man vill bedöma aktiviteten i kroppens GH/IGF-1-system.
Varför analyseras IGF-1?
IGF-1 används framför allt vid utredning av misstänkt brist eller överproduktion av tillväxthormon och vid uppföljning av behandling som påverkar GH/IGF-1-systemet. Karolinska anger bland annat tillväxtrubbningar, akromegali och behandlingskontroll som centrala användningsområden för analysen.
Ett IGF-1-test kan vara relevant för att:
- Bedöma GH/IGF-1-systemet – IGF-1 ger ett mer stabilt mått på tillväxthormonets biologiska effekt än ett enskilt GH-prov.
- Utreda misstänkt GH-brist – låga IGF-1-nivåer kan förekomma vid brist på tillväxthormon, särskilt i rätt kliniskt sammanhang.
- Utreda misstänkt akromegali – förhöjt IGF-1 är ett viktigt fynd vid överproduktion av tillväxthormon.
- Följa behandling – IGF-1 används vid behandling med tillväxthormon och vid behandling av akromegali för att följa behandlingseffekt och vägleda dosering.
- Bedöma tillväxt hos barn och ungdomar – IGF-1 kan bidra vid utredning av avvikande längdtillväxt och andra tillväxtrubbningar.
När är det lämpligt att testa IGF-1 hos vuxna?
Vid misstanke om tillväxthormonbrist
Hos vuxna kan IGF-1 ingå i utredningen när det finns misstanke om nedsatt produktion av tillväxthormon, exempelvis vid känd sjukdom, operation eller annan påverkan på hypofysen. Ett lågt IGF-1 kan stödja misstanken om GH-brist, men ett enskilt lågt värde är vanligtvis inte tillräckligt för att fastställa diagnosen. I många fall krävs kompletterande endokrinologisk utredning och stimuleringstest.
Vid misstanke om akromegali
Akromegali orsakas vanligen av långvarig överproduktion av tillväxthormon, vilket leder till förhöjda nivåer av IGF-1. IGF-1 används därför som ett centralt första laboratorieprov när akromegali misstänks. Vid förhöjt resultat behövs ytterligare utredning, bland annat med bedömning av GH och ofta glukosbelastning.
Vid uppföljning av hormonbehandling
Hos personer som behandlas med tillväxthormon används IGF-1 för att följa behandlingens biologiska effekt och hjälpa till att anpassa doseringen. IGF-1 används även vid uppföljning av personer som behandlas för akromegali.
Hur tolkas IGF-1?
IGF-1 varierar tydligt med åldern. Nivåerna ökar under barndom och pubertet och sjunker därefter gradvis under vuxenlivet. Resultatet måste därför alltid jämföras med ett åldersanpassat referensintervall.
Låga IGF-1-nivåer kan ses vid GH-brist men kan även påverkas av andra faktorer, exempelvis undernäring, leversjukdom och vissa kroniska sjukdomstillstånd. Ett lågt värde kan därför inte ensamt användas för att diagnostisera GH-brist.
Förhöjda IGF-1-nivåer kan förekomma vid överproduktion av tillväxthormon och är ett viktigt fynd vid misstanke om akromegali. Även ett förhöjt resultat behöver bedömas tillsammans med symtom och kompletterande hormonundersökningar.
IGF-1 jämfört med tillväxthormon (GH)
Tillväxthormon frisätts i pulser och koncentrationen kan därför förändras kraftigt under dygnet. Ett enskilt GH-värde kan därför vara svårt att tolka. IGF-1 har betydligt mindre korttidsvariation och används därför ofta som den primära blodmarkören för att bedöma den långsiktiga aktiviteten i GH-systemet.
Vid misstanke om GH-brist eller GH-överskott räcker IGF-1 vanligtvis inte som ensam diagnostisk markör. Vid misstänkt GH-brist kan man behöva göra ett stimuleringstest för att undersöka hur mycket tillväxthormon hypofysen kan frisätta, medan misstänkt GH-överskott ofta utreds vidare med glukosbelastning där man följer om GH-nivån sjunker som förväntat. Resultaten bedöms tillsammans med symtom, övriga hypofyshormoner och vid behov bilddiagnostik av hypofysen.
