Analys av fria immunglobulinkedjor (FLC)
Fria immunglobulinkedjor, även kallade fria lätta kedjor eller FLC, bildas av plasmaceller i samband med produktionen av antikroppar. De förekommer i två typer, kappa och lambda, och cirkulerar fritt i små mängder i blodet.
Blodprovet mäter S-FLC Kappa och S-FLC Lambda och beräknar kappa/lambda-förhållandet. Kombinationen av nivåerna och förhållandet ger mer information än att bedöma kappa eller lambda separat.
Vad används FLC-analysen till?
Analysen används främst vid utredning och uppföljning av monoklonala gammopatier och plasmacellssjukdomar, såsom MGUS, multipelt myelom, lättkedjemyelom och AL-amyloidos. Under dessa tillstånd kan en grupp plasmaceller producera oproportionerliga mängder av antingen kappa- eller lambda-kedjor, vilket kan resultera i ett avvikande kappa/lambda-förhållande.
FLC används ofta som ett komplement till serumproteinfraktionering, serumelektrofores och immunfixering. Analysen kan vara särskilt värdefull när fria lätta kedjor produceras utan en tydlig M-komponent som ses med traditionella proteinanalyser.
Vilka markörer ingår?
- S-FLC Kappa – fria immunglobulin-lätta kedjor av kappa-typ.
- S-FLC Lambda – fria immunglobulin-lätta kedjor av lambda-typ.
- Kappa/Lambda-förhållande – visar balansen mellan kappa och lambda.
Hur tolkas resultatet?
Ett tydligt avvikande kappa/lambda-förhållande kan indikera monoklonal produktion av fria lätta kedjor och kan motivera ytterligare medicinsk undersökning. Om både kappa och lambda är förhöjda men förhållandet är relativt bevarat, kan det istället ses vid till exempel nedsatt njurfunktion, inflammation eller annan polyklonal aktivering av immunsystemet.
Njurarnas funktion är viktig i tolkningen eftersom fria lätta kedjor huvudsakligen elimineras via njurarna. Vid nedsatt njurfunktion kan både kappa och lambda öka utan att det nödvändigtvis beror på en plasmacellssjukdom.
Ett onormalt FLC-resultat är därför inte i sig en diagnos. Resultatet behöver bedömas tillsammans med njurfunktion, andra proteinanalyser och den kliniska bilden. Vid tydligt onormala nivåer eller förhållanden kan ytterligare utredning rekommenderas.


