Ferroportin

Vad är ferroportin?

Ferroportin är kroppens viktigaste protein för transport av järn. Det fungerar som den enda kända järnexportören hos människan och ansvarar för att transportera järn från kroppens celler ut i blodbanan, där det kan användas för bland annat bildning av röda blodkroppar. Utan fungerande ferroportin kan järn inte frisättas från kroppens depåer, vilket gör att järnomsättningen störs även om kroppens järnlager är normala eller förhöjda.

Proteinet kodas av SLC40A1-genen och förekommer framför allt i tarmceller, makrofager som återvinner järn från gamla röda blodkroppar, leverceller och moderkakan. Ferroportin är därav en central del av kroppens reglering av järnupptag, återvinning och lagring.

Under de senaste åren har ferroportin fått en ökad betydelse inom forskningen eftersom ferroportin tillsammans med hormonet hepcidin, utgör kärnan i kroppens reglering av järnmetabolismen. Störningar i ferroportinets funktion kan bidra till både järnbrist, funktionell järnbrist och vissa former av järnöverskott.

Ferroportinets funktion i kroppen

Ferroportin fungerar som en transportkanal som för ut järn från cellerna till blodbanan. När järnet väl har lämnat cellen binds det till transferrin, som transporterar det vidare till benmärgen där det används för att bilda hemoglobin.

Ferroportin finns framför allt i:

• tarmceller där upptaget av järn från kosten regleras.
• makrofager som återvinner järn från gamla röda blodkroppar.
• leverceller där järn lagras.
• placenta där järn transporteras från modern till fostret.

Genom att styra hur mycket järn som lämnar dessa celler avgör ferroportin hur mycket järn som blir biologiskt tillgängligt för kroppens vävnader.

Hur regleras ferroportin i kroppen?

Den viktigaste regulatorn av ferroportin är hormonet hepcidin. När hepcidinnivåerna stiger binder hormonet till ferroportin på cellernas yta. Detta leder till att ferroportin bryts ned och försvinner från cellmembranet.

Konsekvensen blir att:

• mindre järn tas upp från tarmen.
• mindre järn frisätts från kroppens depåer.
• mindre järn blir tillgängligt för benmärgen.
• produktionen av röda blodkroppar kan minska.

Om hepcidinnivåerna istället reduceras blir fler ferroportinmolekyler aktiva vilket medför att kroppen kan öka både järnupptaget och frisättningen av lagrat järn.

Varför analyserar man ferroportin inom sjukvården?

Ferroportin analyseras idag främst inom forskning och specialistmedicin. Analysen används inte rutinmässigt inom primärvården, men intresset ökar eftersom markören kan ge en djupare förståelse för hur kroppen hanterar järn vid komplexa sjukdomstillstånd.

Analyse av ferroportin kan vara av intresse vid:

• misstanke om ovanliga rubbningar i järnomsättningen.
• ärftliga former av hemokromatos.
• svårtolkad järnbrist.
• funktionell järnbrist.
• blodbrist vid kronisk inflammation.
• utebliven effekt av järnbehandling.

I klinisk praxis används fortfarande främst Ferritin, järn, Transferrin, transferrinmättnad, CRP och blodstatus för att bedöma din järnstatus.

Ferroportin och funktionell järnbrist

En av ferroportinets viktigaste kliniska roller är kopplingen till funktionell järnbrist. Vid inflammation producerar levern mer hepcidin, vilket leder till att ferroportin bryts ned.

Resultatet blir att järn "låses in" i makrofager och leverceller samtidigt som mängden cirkulerande järn minskar. Kroppen kan därför ha normala eller höga järndepåer samtidigt som benmärgen får för lite järn för att producera röda blodkroppar.

Detta kan ge symtom som:

• trötthet.
• nedsatt fysisk prestationsförmåga.
• hjärndimma.
• andfåddhet.
• blodbrist.
• sämre effekt av järnbehandling via tablett.

Ferroportin utgör därför en viktig länk mellan inflammation och den järnbrist som ofta ses vid kronisk sjukdom.

Ferroportin och hemokromatos

Även vid järnöverskott spelar ferroportin en central roll. Hos vissa personer finns mutationer i SLC40A1-genen som påverkar ferroportinets funktion. Detta kan orsaka den ovanliga sjukdomen ferroportinsjukdom (ferroportin disease), en form av hereditär hemokromatos.

Beroende på vilken mutation som föreligger kan sjukdomen leda till att:

• järn ansamlas i makrofager.
• järn frisätts okontrollerat till blodbanan.
• ferritin blir kraftigt förhöjt.
• levern successivt lagrar allt större mängder järn.

Tillståndet skiljer sig från den vanligaste HFE-relaterade hemokromatosen och kräver ofta specialistutredning.

Ferroportin och inflammation

Vid infektion eller inflammation aktiveras kroppens immunförsvar. En del av denna försvarsreaktion är att öka produktionen av hepcidin, vilket minskar mängden aktivt ferroportin.

Syftet är att begränsa mängden fritt järn i blodet eftersom många bakterier behöver järn för att kunna växa. På kort sikt är detta en skyddsmekanism, men vid långvarig inflammation kan samma process bidra till kronisk blodbrist och funktionell järnbrist.

Detta ses bland annat vid:

• kronisk njursjukdom.
• hjärtsvikt.
• reumatiska sjukdomar.
• inflammatorisk tarmsjukdom.
• cancersjukdom.

Ferroportin och blodbrist

Eftersom ferroportin reglerar hur mycket järn som når benmärgen har proteinet en direkt betydelse för produktionen av röda blodkroppar. Minskad ferroportinaktivitet innebär att mindre järn blir tillgängligt för hemoglobinsyntesen.

Detta kan bidra till:

• anemi vid kronisk inflammation.
• anemi vid kronisk njursjukdom.
• funktionell järnbrist.
• otillräcklig effekt av peroral järnbehandling.

Ferroportin betraktas därför som en viktig del av den biologiska mekanismen bakom flera vanliga former av blodbrist.

Hur analyseras ferroportin?

Till skillnad från ferritin eller transferrin finns tyvärr idag ingen etablerad rutinanalys av ferroportin inom svensk sjukvård. Ferroportin mäts framför allt inom forskning där man studerar proteinets uttryck i vävnad eller analyserar genetiska förändringar i SLC40A1-genen.

Vid misstanke om sjukdomar kopplade till ferroportin används därför vanligen traditionella järnprover tillsammans med genetisk utredning när det är motiverat.

Ferroportin i framtidens diagnostik

Kunskapen om ferroportin har ökat snabbt under de senaste två decennierna. Idag betraktas samspelet mellan ferroportin och hepcidin som den viktigaste biologiska mekanismen bakom kroppens reglering av järnomsättningen.

Även om ferroportin ännu inte analyseras rutinmässigt inom vården har upptäckten av proteinets funktion förändrat förståelsen av flera sjukdomar, däribland funktionell järnbrist, inflammationsdriven blodbrist och vissa former av hemokromatos.

Framtida diagnostik och behandling väntas i allt högre grad rikta in sig på just hepcidin–ferroportin-axeln, vilket kan ge mer individanpassad behandling av patienter med komplexa rubbningar i järnmetabolismen.