Snabbversion
En demensutredning görs för att ta reda på om minnesproblem beror på demens eller om det finns något annat behandlingsbart, som stress, depression eller vitaminbrist som orsakar tillståndet. Utredningen består oftast av samtal, minnestester, blodprov och hjärnröntgen där man kan använda sig av både CT och MR. Anhöriga är ofta med för att ge en bättre bild av förändringar i vardagen. I vissa fall behövs fler undersökningar, exempelvis ryggvätskeprov. Efter utredningen får man besked om orsaken till symtomen och vilken behandling eller vilket stöd som kan behövas.
Demensutredning – hur går det till?
Att behöva fundera på om glömska, ordsvårigheter eller förändrat beteende kan bero på demens väcker ofta oro hos både den som är drabbad och anhörig. Vanliga sökningar kan vara "demensutredning", "minnesutredning" eller "hur går en demensutredning till" för att försöka hitta svar på vad det är som väntar och om det finns hjälp att få.
Men en utredning handlar inte bara om att “leta efter demens” – den syftar också till att upptäcka andra, ibland behandlingsbara, orsaker till minnesproblem. Socialstyrelsen rekommenderar att personer som har en misstänkt demenssjukdom ska erbjudas en basal demensutredning, ofta via vårdcentralen, och vid behov en mer utvidgad utredning på specialistmottagning.
För många som drabbas av demens börjar allt med en känsla av att något inte stämmer. Det kan vara att man tappar tråden i samtal, glömmer tider oftare än tidigare eller märker att en anhörig får svårare att hantera ekonomi, mediciner eller vardagliga rutiner. Sådana symtom kan bero på demenssjukdom, men det är viktigt att tänka på att det också kan bero på andra faktorer som till exempel depression, stress, sömnbrist, vitaminbrist, sköldkörtelsjukdom eller annan kroppslig sjukdom. Därför är det klokt att söka vård tidigt.
Utredning av demens steg för steg – varför görs den?
En utredning av demens görs i olika steg för att besvara flera viktiga frågor:
Finns det verkligen en kognitiv svikt – alltså en nedsättning av minne eller andra hjärnfunktioner?
Påverkar besvären vardagen för den drababde i sådan grad att det kan röra sig om demenssjukdom?
Kan symtomen förklaras av något annat som går att behandla?
Om det är en demenssjukdom – vilken typ handlar det om?
Vilket stöd, vilken behandling och vilken uppföljning behövs?
Att få dessa frågeställningar besvarade är centralt, eftersom “demens” inte är en enda sjukdom utan ett samlingsnamn för flera tillstånd som påverkar hjärnan. Exempel är Alzheimers sjukdom, vaskulär demens, Lewykroppsdemens och frontotemporal demens. Olika diagnoser kan ge olika symtombild, prognos och behandling.
En basal demensutredning innehåller enligt Socialstyrelsens riktlinjer typiskt kognitiva tester, blodprov och hjärnavbildning med CT eller MR, där klocktest används som komplement till MMSE test. Dessa tester och undersökningar görs samtidigt med läkarbedömning, samtal med patient och ofta även med en anhörig till patienten.
Samtal, anhörigintervju och demens test – så här går den första delen av minnesutredningen till
När man gör en minnesutredning börjar man nästan alltid med ett noggrant samtal. Läkaren frågar när besvären började, hur de har utvecklats och vilka situationer som blivit svårare. Det kan handla om:
minne för tider, namn eller händelser som nyss inträffat
orientering i tid och rum
språk och ordmobilisering
koncentration och planeringsförmåga
humör, oro eller nedstämdhet
gångförmåga, balans eller neurologiska symtom
läkemedel, alkoholkonsumtion och tidigare sjukdomar
Vid det här besöket är ofta en närstående med. Det är inte för att “prata över huvudet” på patienten, utan för att ge en mer komplett bild. Den som själv har kognitiva svårigheter märker ibland inte alla förändringar, medan en partner, vuxet barn eller nära vän kan beskriva hur vardagen faktiskt fungerar. Detta är en viktig del av bedömningen under en demensutredning.
Därefter görs ett eller flera kognitiva test. Vanliga exempel är MMSE/MMSE-SR och MoCA, som bedömer bland annat minne, orientering, språk, uppmärksamhet och exekutiv förmåga. Klocktest ingår ofta som en del av dessa tester och används för att bedöma visuospatial förmåga och planeringsförmåga.
Exempel på tester som genomförs under en utredning av demens.
Det är viktigt att förstå att det inte är ett enskilt test som ställer diagnosen. Ett lågt resultat betyder inte automatiskt demens, och ett normalt resultat utesluter samtidigt inte tidig sjukdom. Testerna måste alltid tolkas tillsammans med sjukdomshistoria, utbildningsnivå, språk, psykiskt mående och övriga undersökningsfynd som uppkommer under utredningen.
Kan man göra ett demens test hemma?
Det finns enkla frågeformulär och digitala tester på nätet, men dessa kan inte ersätta medicinsk bedömning. Hemmatester kan möjligen väcka misstanke, men bör inte användas för att självdiagnostisera sig med demens. Vid kvarstående oro behövs vårdkontakt. Detta är också skälet till att vården använder standardiserade test i rätt sammanhang.
Demens blodprov – vad letar man efter?
Blodprov är en viktig del av demensutredningen, men inte för att ett vanligt blodprov ensam kan “visa demens”. Syftet med blodprovet är främst att hitta andra förklaringar som kan orsaka minnesproblem eller tillstånd som kan förvärra kognitionen. På 1177 anges bland annat provtagning för blodvärde, blodsocker, kalcium, sköldkörtelfunktion och vitamin B12. I klinisk praxis bedöms ofta även andra prover utifrån symtom och riskfaktorer.
Blodprover kan till exempel bidra till att upptäcka:
vitamin B12-brist eller folatbrist
störningar i sköldkörteln
rubbningar i salt- eller kalkbalans
diabetes eller dålig blodsockerkontroll
lever- eller njurpåverkan
Det här är viktigt eftersom vissa tillstånd kan ge symtom som liknar demens eller förstärker en redan skör hjärnfunktion. Ibland kan behandling ge tydlig förbättring.
Samtidigt utvecklas nya blodbaserade biomarkörer för Alzheimers sjukdom, till exempel plasma p-tau och amyloidrelaterade analyser. Under de senaste åren har dessa fått större betydelse i forskningen och i viss specialistvård, men de ingår ännu inte som standard i all basal svensk demensutredning. Internationellt pågår snabb utveckling, och Alzheimer’s Association har både uppdaterat diagnostiska kriterier och publicerat riktlinjer för användning av blodbaserade biomarkörer i specialistvård.
MR, CT och lumbalpunktion – när behövs fler undersökningar?
När den första bedömningen är gjord går man ofta vidare med avbildning av hjärnan. Vanligast är CT, men ibland görs MR av hjärnan i stället. Syftet är inte att “se demens” direkt, utan att hitta mönster som stödjer en viss diagnos och samtidigt utesluta annat, till exempel tumör, normaltryckshydrocefalus, äldre stroke eller andra strukturella förändringar. Socialstyrelsen räknar CT eller MR som en del av fullständig basal demensutredning.
Skillnaden mellan en CT och en MR av hjärnan är i praktiken ofta denna:
CT hjärna är snabb, tillgänglig och vanlig i basal utredning.
MR hjärna ger mer detaljerad bild och är en metod som kan vara särskilt värdefull när diagnosen är oklar eller när vaskulära förändringar misstänks.
I vissa fall behövs även lumbalpunktion vilket är provtagning av ryggvätska. Då analyseras biomarkörer som speglar förändringar som är typiska för Alzheimers sjukdom, till exempel amyloid och tau-proteiner.
Många undrar om lumbalpunktion är farlig, för de flesta är det en säker rutinundersökning. Men det finns rapporterade biverkningar som är vanliga, det rör sig om övergående huvudvärk eller ömhet vid stickstället. Allvarliga komplikationer är ovanliga. Undersökningen görs bara när nyttan bedöms vara tydlig.
Vid behov kan specialistvården även komplettera med andra undersökningar som neuropsykologisk testning, EEG, funktionell hjärnavbildning, såsom isotopundersökningar eller PET i särskilda fall.
Vad händer efter en demensutredning?
När alla delar i utredningen är klara får patienten vanligtvis ett återbesök där läkaren går igenom resultatet. Då försöker man besvara tre frågor: vad visar utredningen, vad betyder det i vardagen och vad blir nästa steg? I de fall man inte säkert kan avgöra orsaken direkt kan en ny bedömning behövas efter en tid.
Om det visar sig att utredningen talar för demenssjukdom kan nästa steg vara:
diagnos och information om sjukdomen
läkemedelsbehandling när det är relevant
uppföljning i primärvård eller specialistvård
stöd till anhöriga
hjälpmedel, arbetsterapeutisk bedömning och kommunala insatser
Om utredningen i stället visar andra orsaker kan fokus bli att behandla dessa. Det kan som nämnt ovan handla om allt ifrån depression till läkemedelsbiverkningar, bristtillstånd, kärlrelaterade riskfaktorer eller annan kroppslig sjukdom. Just därför är det så viktigt att den som har misstanke om demens eller minnesproblem söker vård tidigt.
Om du eller en anhörig känner igen er i beskrivningen ovan är det klokt att kontakta vårdcentralen för bedömning. Och vill du samtidigt få bättre överblick över hälsovärden som kan påverka hjärna, kärl och allmänt mående, kan en hälsokontroll vara ett tryggt första steg.
