Analys av blodprov - Serum eller plasma detta är skillnaden

När du lämnar ett blodprov tänker du kanske mest på vad som ska analyseras: blodfetter, blodsocker, järn eller hormoner. Men i laboratoriemedicin är även hur provet tas och hanteras avgörande. En vanlig fråga är varför vissa analyser görs på serum och andra på plasma. För dig som patient kan orden låta nästan identiska, men för laboratoriet kan valet påverka både mätvärdet, tolkningen och hur snabbt ett svar kan ges. Att förstå skillnaden mellan analys av blodprov – serum eller plasma gör det lättare att förstå varför olika provrör används och varför samma ämne ibland inte kan jämföras rakt av mellan olika provtyper. Både internationella laboratoririktlinjer och medicinsk litteratur betonar att provtyp och preanalytiska faktorer – alltså det som händer före själva analysen – har stor betydelse för kvaliteten på blodprovssvar.

Vad är serum och plasma i ett blodprov?

Blod består av blodkroppar och en flytande del. Den flytande delen innehåller bland annat vatten, salter, proteiner, näringsämnen, hormoner och olika restprodukter.

Plasma är den vätska man får när blodet samlas i ett provrör som innehåller ett ämne som hindrar blodet från att koagulera, alltså levra sig. Då kan blodkropparna centrifugeras bort, och kvar blir plasma. Plasma innehåller fortfarande koagulationsfaktorer, bland annat fibrinogen.

Serum är den vätska som återstår efter att blodet först har fått koagulera i provröret. När koaglet sedan avlägsnas genom centrifugering blir den kvarvarande vätskan serum. Eftersom koagulationsprocessen redan har skett innehåller serum inte fibrinogen, och flera koagulationsfaktorer är förbrukade eller förändrade.

Det betyder i praktiken:

• Plasma = blodets vätska före koagulation

• Serum = blodets vätska efter koagulation

Skillnaden kan verka liten, men den är medicinskt viktig. När blodet får levra sig förändras nämligen innehållet i provet. Vissa ämnen frisätts från blodplättar och celler, andra bryts ned om provet står för länge, och några analyser kräver att koagulationssystemet fortfarande är intakt.

Analys av blodprov – serum eller plasma: varför spelar det roll?

I modern laboratoriemedicin är provtypen en del av själva testets kvalitet. Ett laboratorievärde är inte bara ett mått på vad som finns i kroppen, utan också ett resultat av vilket material som analyseras.

Det finns flera skäl till att serum och plasma inte alltid ger exakt samma resultat:

• Koagulationen förändrar provets innehåll
  När blod koagulerar aktiveras blodplättar och koagulationsproteiner. Det kan påverka koncentrationen av vissa analyter, alltså det ämne som mäts.

• Antikoagulantia i provröret kan påverka analysen
  Plasma tas i rör som innehåller tillsatser, till exempel heparin, EDTA eller citrat. Dessa behövs för att hindra koagulation, men de kan samtidigt göra att vissa analyser inte lämpar sig i just det röret.

• Tiden till centrifugering spelar roll
  Plasma kan ofta separeras snabbare eftersom man inte behöver vänta på att blodet ska koagulera. För analyser där snabb hantering är viktig kan det ge bättre stabilitet.

• Referensintervall och metod är kopplade till provtyp
  Ett normalt värde för serum är inte alltid direkt jämförbart med ett normalt värde för plasma. Laboratoriet validerar analysen för ett specifikt provmaterial.

För patienter innebär detta en viktig sak: om du följer dina blodvärden över tid bör proverna helst tas på samma sätt och analyseras med samma metod, särskilt när det gäller markörer där små skillnader kan ha betydelse.

Vilka analyser görs i serum och vilka görs i plasma?

Det finns ingen absolut regel som gäller för alla laboratorier, men vissa principer är väletablerade.

Serum används ofta för:

• många rutinanalyser inom klinisk kemi

• leverprover

• blodfetter

• vissa hormonprover

• antikroppsanalyser och serologi i många sammanhang

Plasma används ofta för:

• koagulationsprover som PK(INR), APTT och fibrinogen

• analyser där snabb separation från blodkropparna är viktig

• vissa akuta kemiprover

• provtagning där man vill minska förändringar som uppstår under koagulationen

Särskilt viktigt är att koagulationsanalyser görs på plasma, vanligtvis citratplasma. Det beror på att man vill kunna mäta koagulationssystemet innan blodet har koagulerat i provröret. Om serum skulle användas hade koagulationsprocessen redan skett och testet blivit missvisande.

Ett annat område där provtypen spelar stor roll är glukos. Blodkroppar fortsätter att förbruka glukos efter provtagningen om provet inte hanteras snabbt och korrekt. Därför betonas i riktlinjer att plasma ofta är att föredra vid diagnostik av diabetes, eftersom provet kan centrifugeras utan att man först måste invänta koagulation. Fördröjd hantering kan sänka glukosvärdet och ge en falskt låg nivå.

Även kalium är ett bra exempel. Serumvärden kan bli något högre än plasmavärden eftersom blodplättar kan frisätta kalium under koagulationen. Hos personer med mycket höga trombocyt- eller vita blodkroppsvärden kan detta ibland leda till ett skenbart förhöjt kalium i serum, så kallad pseudohyperkalemi.

Serum och plasma - hur valet av provrör påverkar dina provsvar

När ett blodprov tas på en vårdcentral kan det verka enkelt, men bakom kulisserna pågår en noggrann process där varje detalj räknas. Att provtagaren ofta fyller flera olika rör med färgade korkar beror på att olika medicinska analyser kräver helt olika förutsättningar. Beroende på vad som ska undersökas behöver laboratoriet antingen serum eller plasma, vilket är de två olika formerna av blodets vätskedel. Att rätt provrör används är helt avgörande för att analysen över huvud taget ska kunna genomföras och för att slutresultatet ska bli tillförlitligt.

Även om allt som hamnar i rören är blod, avgör rörens tillsatser och färgkoder vad som händer med provet efter tagningen. Vissa rör innehåller ämnen som får blodet att koagulera för att kunna utvinna serum, medan andra innehåller tillsatser som EDTA eller citrat som förhindrar koagulation för att istället ge plasma. Det finns inget generellt svar på om serum eller plasma är bäst, utan valet styrs helt av vilken specifik analys som ska göras och vad metoden är validerad för. Till exempel är plasma det självklara valet vid koagulationsutredningar, medan serum fungerar utmärkt för en lång rad andra rutinprover. Om fel provtyp av misstag skulle användas kan analysen i värsta fall inte utföras alls, eller så blir resultatet missvisande.

För vissa analyser kan skillnaden mellan serum och plasma vara kliniskt obetydlig, medan den för andra är mycket tydlig. Klassiska exempel på ämnen som påverkas starkt av provtypen är glukos, kalium och vissa koagulationsfaktorer. Hanteringen direkt efter sticket, den så kallade preanalytiska fasen, är därför kritisk. Om ett blodprov blir stående för länge innan det centrifugeras och separeras, fortsätter de levande blodcellerna att påverka vätskan runt omkring dem. Detta kan leda till att glukosnivåerna sjunker, att kalium och LD stiger, eller att cellerna spricker, vilket kallas hemolys och stör en mängd olika analyser. Som patient behöver du dock inte oroa dig för dessa detaljer. Det praktiska ansvaret för att välja rätt rör, hantera blodet i tid och skicka det till laboratoriet enligt konstens alla regler vilar helt på vården och provtagningsteamet.

Därför är provhantering lika viktig som själva blodanalysen

När man talar om blodprov tänker många på instrumentet som mäter värdet. Men en stor del av kvaliteten skapas redan innan provet når analysmaskinen. Det kallas den preanalytiska fasen och omfattar bland annat:

• patientförberedelser

• rätt provrör

• korrekt provtagningsteknik

• tid till centrifugering

• transport och temperatur

• separation av serum eller plasma från blodkropparna

En hälsokontroll är bara så värdefull som kvaliteten på provtagningen och tolkningen. Ett korrekt taget och korrekt hanterat blodprov ökar chansen att upptäcka avvikelser i tid, följa förändringar över tid och fatta rätt beslut om livsstil, uppföljning eller vidare vård.

I praktiken betyder det att två personer med liknande hälsostatus kan få olika provsvar om provtagningen inte är standardiserad. Därför arbetar seriösa laboratorier efter tydliga rutiner för att minska felkällor och förbättra patientsäkerheten. Detta gäller inte minst vid preventiva hälsokontroller, där små avvikelser ibland är just det som ger en tidig signal om risk för exempelvis diabetes, blodfettsrubbning eller annan metabol påverkan.

Det är också därför som blodprover bör tolkas i sitt sammanhang. Ett enskilt värde säger inte alltid hela sanningen. Man behöver veta:

• vilken analys som tagits

• om provet var serum eller plasma

• om referensintervallet är anpassat till metoden

• om provet togs fastande eller icke-fastande

• om det finns faktorer som kan ha påverkat resultatet

För dig som vill förstå din hälsa bättre kan det alltså vara klokt att inte bara fråga ”Är mitt värde normalt?” utan också ”Hur togs provet, och hur ska resultatet tolkas?”

Att förstå skillnaden mellan serum och plasma är i grunden att förstå varför laboratoriemedicin är så noggrann. Det handlar inte om detaljer för detaljernas skull, utan om att varje steg ska bidra till ett så säkert och användbart svar som möjligt.