Snabbversion
En pacemaker är en liten medicinteknisk enhet som korrigerar långsam hjärtrytm (bradykardi) och elektriska ledningshinder som AV-block och skänkelblock. Genom svaga elektriska impulser ser den till att blodet pumpas runt effektivt när kroppens egna signaler sviktar. Ingreppet görs oftast i lokalbedövning, och för rätt patient innebär behandlingen en drastisk minskning av symtom som yrsel och trötthet samt en återgång till ett normalt och aktivt liv.
Många tänker på hjärtat som en stark muskel som bara “slår på av sig själv”. Men i själva verket styrs varje hjärtslag av ett finstämt elektriskt system. När den elektriska styrningen går för långsamt eller signalerna blockeras kan man bli trött, yr, andfådd eller till och med svimma. Då kan en pacemaker vara det som hjälper hjärtat att slå rätt – inte genom att “ta över hela hjärtat”, utan genom att stötta rytmen när kroppens egen signalering inte räcker till. Pacemaker är därför en viktig behandling vid vissa former av långsam hjärtrytm, så kallad bradykardi, och vid retledningsrubbningar som AV-block eller skänkelblock.
Så hjälper en pacemaker hjärtat att slå rätt
En pacemaker är en liten medicinteknisk apparat som övervakar hjärtats rytm och skickar små elektriska impulser när hjärtat slår för långsamt eller när signalen mellan hjärtats förmak och kamrar inte fungerar som den ska. Målet är att återställa en tillräcklig hjärtfrekvens och bättre samordning i hjärtats slag, så att blodet pumpas runt effektivt i kroppen. Pacemakerbehandling används framför allt vid symtomgivande bradykardi, sinusknutedysfunktion och olika grader av AV-block, alltså störningar i hjärtats elektriska ledningssystem.
Vad är en pacemaker och hur fungerar den?
Hjärtat har ett eget elektriskt system. Normalt startar impulsen i sinusknutan i höger förmak – kroppens “naturliga pacemaker”. Signalen leds sedan vidare genom AV-knutan till kamrarna, som drar ihop sig och pumpar ut blod. Om signalen bildas för långsamt eller stoppas på vägen kan pulsen bli för låg för kroppens behov.
En pacemaker består vanligtvis av:
- en liten pulsgenerator med batteri och elektronik
- en eller flera elektroder, så kallade leads, som går till hjärtat
- ett programmerbart system som anpassas efter patientens behov
Pacemakern känner kontinuerligt av hjärtats egen aktivitet. Om hjärtat slår normalt ligger den oftast passiv i bakgrunden. Om rytmen blir för långsam skickar den en svag elektrisk impuls som får hjärtmuskeln att dra ihop sig. Många moderna pacemakers kan också anpassa pulsen vid fysisk aktivitet, så att hjärtat ökar takten när kroppen behöver mer syre. Detta kallas frekvensanpassning.
Det är viktigt att förstå att en pacemaker inte botar all hjärtsjukdom. Den behandlar främst långsam rytm eller störd elektrisk överledning. Den löser till exempel inte kärlkramp, hjärtinfarkt eller alla former av hjärtsvikt. Vissa patienter kan i stället behöva en särskild typ av enhet, som CRT-pacemaker vid vissa former av hjärtsvikt, eller ICD om risken för farliga snabba rytmrubbningar är hög.
När behöver man en pacemaker?
En vanlig patientfråga är: Hur vet man om man behöver pacemaker? Svaret är att det inte handlar om en viss siffra på pulsen ensam, utan om kombinationen av rytmrubbning, symtom och hur hjärtats retledningssystem fungerar. Pacemaker är framför allt aktuell när långsam hjärtrytm orsakar symtom eller när det finns tydliga retledningsrubbningar som kan vara farliga, till exempel höggradigt eller totalt AV-block.
Vanliga symtom som kan tala för pacemakerbehov är:
- yrsel eller ostadighetskänsla
- svimning eller nära-svimning
- onormal trötthet
- andfåddhet vid lätt ansträngning
- nedsatt ork
- hjärtklappning i vissa fall
- koncentrationssvårigheter eller “hjärndimma” på grund av låg cirkulation
Två vanliga orsaker är:
- Sinusknutedysfunktion: Sinusknutan fungerar dåligt och skickar ut signaler för långsamt eller med pauser.
- AV-block: Signalen från förmaken når inte kamrarna som den ska. Vid totalt AV-block är överledningen helt avbruten, vilket kan ge mycket låg puls och svimning.
Ett konkret exempel är en person som tidigare promenerat raskt utan problem men nu måste stanna efter några minuter på grund av yrsel och tung andning. Ett annat är en äldre person som plötsligt börjar svimma utan tydlig förklaring. I sådana situationer kan EKG, långtidsregistrering och hjärtutredning visa att hjärtat ibland slår för långsamt eller att signalerna blockeras. Då kan pacemaker vara en mycket effektiv behandling.
Hur går det till att få en pacemaker?
Själva ingreppet görs oftast med lokalbedövning och ibland lugnande läkemedel. En vanlig metod är att läkaren gör ett snitt strax under nyckelbenet, för in en eller flera elektroder via ett blodkärl till hjärtat och kopplar dem till pacemakerdosan som placeras under huden. Ingreppet tar ofta omkring en till två timmar, beroende på vilken typ av pacemaker som ska sättas in. Många patienter kan gå hem samma dag eller dagen efter.
Det finns olika typer av pacemaker:
- Enkammar-pacemaker: stimulerar antingen förmak eller kammare
- Tvåkammar-pacemaker: samordnar signalering mellan förmak och kammare
- Biventrikulär pacemaker/CRT: används hos vissa patienter med hjärtsvikt för att förbättra samspelet mellan hjärtats kamrar
- Leadless pacemaker: en liten pacemaker utan traditionella elektroder, för utvalda patienter
Efter implantationen kontrolleras apparaten noggrant. Pacemakern programmeras individuellt så att den passar patientens rytmproblem, aktivitetsnivå och övriga hjärtsjukdom. De flesta följs sedan upp regelbundet på pacemaker- eller arytmimottagning, ibland även via fjärrövervakning.
Vad kan man förvänta sig efteråt?
För många är den största förändringen att symtomen minskar. Om besvären berott på för långsam puls kan man ofta få bättre ork, mindre yrsel och färre svimningar. Många beskriver att de “får tillbaka energin”, men förbättringen beror också på om det finns annan hjärtsjukdom samtidigt.
Vanligt efter ingreppet är:
- ömhet, stelhet eller blåmärke över området där pacemakern sitter
- försiktighet med armrörelser de första veckorna
- behov av sårkontroll och teknisk uppföljning
Många patienter vänjer sig snabbt vid att ha pacemaker. Själva apparaten kan kännas som en liten upphöjning under huden, och under den första tiden efter operationen är det möjligt att känna tillfälliga, stimulerade hjärtslag. I vardagen märks den däremot sällan av.
Det går i de allra flesta fall att leva ett normalt och aktivt liv med pacemaker, vilket inkluderar arbete, motion och resor. Efter implantationen behöver dock givna råd följas och regelbundna kontroller genomföras. Vårdpersonal bör alltid informeras om pacemakern inför medicinska undersökningar eller behandlingar. Moderna pacemakers har ett gott skydd, men vissa elektriska miljöer och procedurer kräver särskild hänsyn.
Risker, varningssignaler och när man bör söka vård
Pacemakerimplantation är ett vanligt och oftast säkert ingrepp, men som vid alla medicinska procedurer finns risker. De viktigaste tidiga komplikationerna är blödning, hematom, infektion, problem med elektrodläget och i mer ovanliga fall påverkan på lunga eller blodkärl i samband med ingreppet. Det är viktigt att följa upp funktion, batteritid och eventuella symtom efteråt.
Du bör kontakta sjukvården om du efter en pacemakeroperation får:
- ökande rodnad, svullnad eller värme över såret
- feber
- vätska eller var från operationsområdet
- nytillkommen andfåddhet
- yrsel, svimning eller samma symtom som före operationen
- smärta eller tydlig försämring i området där dosan sitter
Pacemaker är alltså en behandling som hjälper hjärtat att slå rätt när den egna elektriska styrningen sviktar. För rätt patient kan den vara avgörande: från svimningar och svår trötthet till ett tryggare och mer aktivt liv. Men vägen till rätt behandling börjar ofta med att man tar symtom på allvar och undersöker vad kroppen försöker signalera.
