Snabbversion
Hypogonadism hos män innebär testosteronbrist som kan påverka både fysisk och psykisk hälsa. Tillståndet är vanligare än många tror, särskilt hos män med stigande ålder, övervikt eller metabol problematik. Samtidigt befinner sig många i en gråzon där testosteronvärdena ligger nära referensgränserna men där symtomen ändå är tydliga. Genom att förstå testosteronnivåer, symtom och samband med andra tillstånd går det att fatta mer informerade beslut om utredning, uppföljning och eventuell behandling.
Hypogonadism eller testosteronbrist är samtidigt ett av de mest omdiskuterade områdena inom modern hormonsjukvård. Dels för att symtomen överlappar med stress, depression och metabola problem, dels för att många män hamnar i en gråzon där testosteronvärdet inte är tydligt eller rättare sagt tillräckligt lågt för behandling men där symtomen ändå är påtagliga. Det gör att testosteronbrist riskerar att bli både underdiagnostiserat och underbehandlat.
Vad exakt innebär hypogonadism
Hypogonadism betyder att kroppen har en otillräcklig testosteronproduktion eller en bristande hormonell signalering som leder till betydligt lägre testosteronnivåer. Testosteron produceras främst i testiklarna och styrs via en hormonaxel mellan hjärnan och testiklarna. När den här signaleringen fungerar sämre eller när testiklarna inte längre producerar tillräckligt så sjunker testosteronnivåerna. Processen sker naturligt med stigande ålder men varierar krafitgti individuellt av flera orsaker och i många fall så medför processen symtom.
Testosteron påverkar mycket mer än sexdrift. Hormonet är viktigt för muskelmassa, benstyrka, fettfördelning, blodbildning, energi, motivation och allmänt välbefinnande. Därför kan testosteronbrist märkas på flera olika sätt och ofta uppfattas som “ospecifik” innan man tar ett testosterontest.
Så vanligt är testosteronbrist hos män
Hur vanligt hypogonadism är beror till stor del på hur tillståndet definieras och vilken åldersgrupp man studerar. Testosteronnivåerna sjunker i genomsnitt med cirka 1–2 % per år efter 30–40 års ålder, men alla män utvecklar inte symtom eller kliniskt relevant testosteronbrist.
Befolkningsstudier visar att omkring 2–5 % av yngre och medelålders män uppfyller kriterier för hypogonadism, medan andelen ökar tydligt med stigande ålder. Hos män över 60 år uppskattas cirka 15–20 % ha testosteronnivåer under etablerade referensgränser, och hos män över 70 år kan siffran vara ännu högre.
Testosteronbrist är samtidigt betydligt vanligare hos män med vissa riskfaktorer. Studier visar att låga testosteronnivåer förekommer hos upp till 30–40 % av män med typ 2-diabetes, metabolt syndrom eller uttalad övervikt. Bukfetma, insulinresistens och kronisk låggradig inflammation påverkar hormonbalansen och kan både bidra till och förstärka testosteronbrist.
I praktiken finns dessutom en stor grupp män som inte har tydligt låga laboratorievärden, men som ändå upplever symtom förenliga med hypogonadism. Dessa män befinner sig ofta i en så kallad gråzon, där S-testosteron ligger strax över traditionella gränsvärden, men där den biologiskt aktiva andelen testosteron kan vara låg eller där individens tidigare nivåer varit betydligt högre.
Det är ofta i denna gråzon som frågan om underdiagnostik och behandlingsnivåer blir mest aktuell. Eftersom både symtom och laboratorievärden behöver vägas samman finns det en risk att testosteronbrist förbises, särskilt hos män där symtomen utvecklats långsamt och normaliserats som en del av åldrande eller livsstil.
Vilka drabbas och varför?
Hypogonadism kan drabba både yngre och äldre män, men det ses oftare hos män med vissa riskfaktorer. Övervikt och bukfetma är starkt kopplat till lägre testosteronnivåer, delvis genom att fettväv påverkar hormonbalansen och ökar omvandlingen av testosteron till östrogen. Även typ 2-diabetes och insulinresistens är vanligt förekommande vid låga testosteronnivåer.
Andra faktorer som kan bidra är kronisk stress, långvarig sömnbrist, vissa läkemedel (till exempel opioider och långvarig kortisonbehandling), tidigare testikelskada, genetiska tillstånd eller påverkan på hypofysen. Hos vissa män är orsaken tydlig, hos andra är det en kombination av livsstil, ålder och andra medicinska tillstånd.
När kan man få diagnos i Sverige?
I svensk sjukvård ställs diagnosen hypogonadism vanligtvis först när man ser både symtom och laboratoriefynd. En ofta använd riktlinje är att S-testosteron under cirka 12 nmol/L i kombination med typiska symtom kan tala för testosteronbrist. Samtidigt är det viktigt att provet tas på rätt sätt, eftersom testosteron varierar över dygnet och påverkas av sömn, infektioner, stress och energibalans.
För att bedöma testosteronbrist på ett mer korrekt sätt behöver man ofta ta prov på morgonen och ibland upprepa provtagningen. Vid gränsvärden kan det också vara relevant att komplettera med SHBG och beräknat fritt testosteron, eftersom vissa män kan ha “normalt” totaltestosteron men ändå låg biologiskt aktiv testosteron.
Vilka symtom kan tyda på hypogonadism?
Testosteronbrist ger ofta symtom som utvecklas gradvis. Många märker först en kombination av minskad sexlust och sämre energi. Andra beskriver sämre motivation, ökad trötthet, svårare att bygga eller behålla muskler och en förändrad kroppssammansättning med mer bukfetma. Vissa upplever också nedstämdhet, irritabilitet eller kognitiv “dimma”, där fokus och mental skärpa påverkas.
Det är viktigt att komma ihåg att symtom inte är specifika för testosteronbrist. Just därför är blodprov och helhetsbedömning avgörande, särskilt om man har riskfaktorer som övervikt, diabetes eller långvarig stress.
Går det att undvika testosteronbrist?
Vissa orsaker till hypogonadism går inte att påverka, exempelvis genetiska tillstånd eller testikelskador. Men för många män är testosteronnivån starkt kopplad till livsstil och metabol hälsa. Viktnedgång vid övervikt, regelbunden styrketräning, bättre sömn och minskad alkoholkonsumtion kan i vissa fall höja testosteronnivåerna och förbättra symtom.
Det betyder inte att livsstil alltid räcker, men det betyder att testosteronbrist ofta hänger ihop med helheten: stressnivåer, återhämtning, kroppssammansättning och långsiktig hälsa.
Är hypogonadism kopplat till andra tillstånd?
Ja, lågt testosteron är ofta kopplat till andra medicinska tillstånd, särskilt sådana som påverkar metabolism och hjärt-kärlrisk. Testosteronbrist ses ofta samtidigt med insulinresistens, typ 2-diabetes, högt blodtryck och bukfetma. Det kan också vara kopplat till osteoporos och ökad risk för låg benmassa över tid.
Det är därför testosteronbrist inte bara är en fråga om sexlust, utan kan vara en del av en större helhetsbild av manlig hälsa.
När bör man testa sig för testosteronbrist?
Du bör överväga att testa testosteron om du har en kombination av typiska symtom, särskilt om de påverkar livskvalitet och har pågått en längre tid. Det kan också vara relevant vid riskfaktorer som övervikt, diabetes eller metabol problematik, eller om du märker en tydlig förändring i ork, libido och återhämtning jämfört med tidigare.
En bra tumregel är att testa när symtom är återkommande och svåra att förklara med enbart livsstil eller stress, eller när du vill få en objektiv bild av din hormonella status som en del av en hälsokontroll.
Testosteron, PSA och prostatacancer – finns det ett samband?
Frågan om testosteron och prostata är en av de vanligaste orsakerna till att män tvekar inför utredning eller behandling. PSA är ett prostatamarkörprov som används som del av uppföljning, och vid testosteronbehandling följer man ofta PSA och prostatastatus över tid.
Det är viktigt att skilja på två saker: testosteron kan påverka prostatans aktivitet, vilket ibland kan påverka PSA-nivåer, men det betyder inte automatiskt att testosteron orsakar prostatacancer. Modern forskning har inte visat att testosteronbehandling i sig skapar prostatacancer hos män utan tidigare sjukdom, men prostatakontroller och medicinsk uppföljning är alltid en central del av säker behandling.
Varför behandlas inte fler män i gråzonen?
Här uppstår den debatt som många män känner igen. Vissa har testosteronvärden strax över 12 nmol/L, men upplever ändå tydliga symtom. Ofta får de höra att värdet är “normalt” och att det därför inte finns någon tydlig anledning till vidare utredning. Problemet är att ett referensintervall inte alltid säger vad som är optimalt för individen, särskilt inte när symtom är tydliga.
Samtidigt finns ett legitimt skäl till försiktighet. Testosteronbehandling är inte en “vitamininjektion” utan en hormonell behandling som kan kräva långsiktig uppföljning. Den måste sättas in med rätt indikation och följas upp med kontroller av blodvärden, PSA, symtomutveckling och eventuella biverkningar. Debatten handlar därför sällan om att behandling är “bra eller dålig”, utan om var gränsen ska gå, för vem och på vilka grunder.
Är testosteronbehandling farligt?
För rätt patient och med korrekt uppföljning är testosteronbehandling ofta säker och kan ge tydlig förbättring i livskvalitet. Samtidigt finns potentiella nackdelar. Behandling kan påverka blodets koncentration (hematokrit), påverka fertiliteten och kräver regelbunden uppföljning. En del kan få akne, vätskeretention eller humörpåverkan, särskilt om doseringen inte är individuellt anpassad.
Det är också viktigt att vara tydlig: testosteronbehandling ska inte användas som genväg till prestation, utan som medicinsk behandling vid misstänkt eller bekräftad testosteronbrist där nytta och risk vägs samman. Om du misstänker testosteronbrist är ett naturlift första steg att testa dina hormonnivåer på rätt sätt och sedan tolka dem i ett medicinskt sammanhang, tillsammans med symtombild och riskprofil.
