Vad är bukspottkörtelcancer?
Bukspottkörtelcancer (pankreascancer) är en elakartad tumör som sitter på bukspottkörteln, ett organ placerat bakom magsäcken som ansvarar för produktion av matsmältningsenzymer och hormoner som insulin. Pankreascancer är en aggressiv cancerform som ofta upptäcks sent, eftersom de första symtomen är diffusa och kan förväxlas med andra mag-tarmbesvär. En tidig diagnos förbättrar prognosen, men många upptäcker tumören först när den vuxit eller spridit sig.
Orsak och riskfaktorer
Exakt varför man får pankreascancer är oklart, men det finns flera faktorer som kan öka risken. Ofta är det en kombination av flera faktorer som ökar sannolikheten att drabbas:
- Rökning: Den främsta riskfaktorn som går att påverka; rökare löper klart högre risk att drabbas
- Ålder: Risken ökar efter 60 års ålder.
- Ärftlighet: Kända genmutationer (t.ex. BRCA2) eller tidigare fall av cancer i familjen kan öka risken
- Kronisk pankreatit: Långvarig inflammation i bukspottkörteln ökar risken för cancer
- Diabetes: Kan vara ett varningstecken, särskilt nyuppkommen diabetes hos äldre
- Övervikt och kost: Fetma och hög konsumtion av processad mat/rött kött kan påverka risken
- Alkohol: Stort intag kan orsaka pankreatit, som i sin tur ger ökad risk för cancer
Vanliga symtom cancer i bukspottkörteln
Det är inte ovanligt att symtomen är diffusa och att de smyger sig på till en början. Vilka symtom du får beror också på vart tumören sitter och hur stor den är.
- Smärta i övre delen av buken som kan stråla mot ryggen, ofta direkt efter måltid
- Gulsot (ikterus) – blockerade gallgångar som orsakar gul hud och gul ögonvita
- Viktnedgång och dålig aptit utan tydlig orsak
- Illamående och uppblåsthet
- Fettrik, ljus avföring eller mörk urin
- Klåda
- Nydebuterad eller förvärrad diabetes
- Trötthet och allmän sjukdomskänsla
Hur känns smärtan?
Smärtan beskrivs ofta som molande eller dov och kan bli värre under natten eller när man ligger ner. Ibland går den som ett band från övre magen mot ryggen och kan lindras något när man sitter framåtlutad. Vissa upplever stickningar i området.
Hur ställs diagnos?
Utredning av misstänkt bukspottkörtelcancer syftar till att bekräfta diagnosen, bedöma tumörens storlek och läge samt avgöra om sjukdomen har spridit sig. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik, blodprover och i många fall vävnadsprov.
- Blodprover: Lever- och gallvärden analyseras ofta eftersom tumörer i bukspottkörtelns huvud kan orsaka gallstas. Tumörmarkören CA 19-9 kan ibland vara förhöjd vid pankreascancer och används främst som stöd i utredning och uppföljning, men är inte tillräcklig för att ensam ställa diagnos.
- Datortomografi (CT) eller ultraljud av bukspottkörteln: CT är förstahandsundersökning vid misstanke om bukspottkörtelcancer och används för att identifiera tumören, bedöma dess utbredning och upptäcka eventuell spridning till andra organ. Ultraljud kan ibland ge en första orientering men har begränsad träffsäkerhet.
- MR av bukspottkörteln: MR ger en mer detaljerad bild av bukspottkörteln, gallgångar och mjukdelar och används ofta som komplement till CT, särskilt vid oklara fynd eller inför behandlingsplanering.
- Endoskopiskt ultraljud (EUS) med biopsi: Vid stark misstanke tas ofta ett vävnadsprov via endoskopiskt ultraljud. Biopsin krävs för att säkert fastställa diagnosen och avgöra tumörtyp innan behandling inleds.
Blodprover som mäter matsmältningsenzymer, exempelvis amylas eller lipas, används främst vid misstanke om inflammation i bukspottkörteln (pankreatit) och har begränsat värde vid diagnostik av bukspottkörtelcancer.
Prognos och behandling av pankreascancer
Bukspottkörtelcancer är en aggressiv sjukdom där prognosen kan se väldigt olika ut beroende på tumörens stadium när diagnosen ställs. Tidig upptäckt och möjlighet att operera bort tumören förbättrar prognosen. Val av behandling beror på tumörens läge, hur långt skriden sjukdomen är och patientens allmäntillstånd. Ofta kombinerar man flera metoder som kirurgi, cytostatika och strålbehandling. Om sjukdomen är i ett sent stadium kan palliativa åtgärder sättas in, som smärtlindring och stöd vid matsmältningsbesvär. Regelbunden uppföljning krävs för att hantera symtom, se till att patienten får i sig ordentligt mer näring och för att följa behandlingens effekt.