Är polyneuropati ett neurologiskt tillstånd?
Polyneuropati klassas som ett neurologiskt tillstånd eftersom det påverkar nervsystemet, närmare bestämt det perifera nervsystemet. Till skillnad från sjukdomar som drabbar hjärnan eller ryggmärgen påverkas här nerverna utanför det centrala nervsystemet. Trots detta kan besvären vara uttalade och leda till både smärta, funktionsnedsättning och försämrad livskvalitet. Utredning och behandling sker därför oftast inom neurologisk vård.
Vem drabbas av polyneuropati?
Polyneuropati kan förekomma i alla åldrar, men är betydligt vanligare hos äldre. Risken ökar vid vissa sjukdomar och tillstånd som påverkar nervernas ämnesomsättning, blodförsörjning eller struktur. Den vanligaste orsaken är diabetes, där långvarigt förhöjt blodsocker successivt skadar nerverna. Även vitaminbrist, framför allt brist på vitamin B12, kan leda till nervpåverkan. Hos en del personer går det trots omfattande utredning inte att fastställa någon tydlig bakomliggande orsak, vilket då benämns idiopatisk polyneuropati.
Vanliga symtom vid polyneuropati
Symtomen vid polyneuropati varierar beroende på vilka typer av nerver som är påverkade och hur uttalad nervskadan är. Vanligtvis drabbas de längsta nerverna först, vilket innebär att besvären ofta börjar i tår och fötter. Många beskriver en gradvis tilltagande känselpåverkan med domningar, stickningar eller en brännande smärta. Med tiden kan symtomen sprida sig upp mot underben och händer.
Förutom känselpåverkan kan polyneuropati även ge muskelsvaghet och nedsatt balans. Detta beror på att de motoriska nerverna som styr muskelrörelser påverkas. I mer avancerade fall kan musklerna bli svagare och minska i volym. Om de autonoma nerverna påverkas kan symtomen i stället yttra sig som yrsel vid uppresning, mag- och tarmbesvär, förändrad svettning eller problem med urinblåsa och sexualfunktion.
Orsaker till polyneuropati
Polyneuropati är i de flesta fall inte en sjukdom i sig, utan ett resultat av en underliggande påverkan på nervsystemet. Den vanligaste orsaken är diabetes, men även långvarig alkoholkonsumtion kan leda till nervskador. Vitaminbrist, särskilt brist på vitamin B12, folat eller vitamin B6, är en annan viktig och ofta behandlingsbar orsak. Med stigande ålder kan nervernas funktion gradvis försämras, vilket sannolikt hänger samman med förändringar i blodförsörjning, ämnesomsättning och nervcellernas reparationsförmåga. När ingen tydlig orsak kan identifieras används benämningen idiopatisk polyneuropati.
En av de vanligaste kända orsakerna till polyneuropati är diabetes. Det är inte helt klarlagt exakt varför diabetes leder till nervskador, men flera mekanismer tros samverka. Långvarigt förhöjt blodsocker kan bidra till bildning av skadliga ämnen runt nerverna och orsaka oxidativ stress. Samtidigt kan blodkärlen som försörjer nerverna påverkas, vilket leder till försämrad tillförsel av syre och näringsämnen. Denna kombination gör nerverna särskilt sårbara och kan successivt försämra deras funktion. Alkohol är en annan vanlig orsak till polyneuropati. Vid långvarig och hög alkoholkonsumtion kan nerverna skadas på flera sätt. Alkohol kan leda till brist på viktiga B-vitaminer, särskilt vitamin B1 och B12, som är nödvändiga för nervernas funktion. Dessutom kan alkoholen i sig och de nedbrytningsprodukter som bildas i kroppen ha en direkt toxisk effekt på nervvävnaden. Sammantaget kan detta leda till både känselpåverkan och muskelsvaghet.
Vid njursvikt kan polyneuropati uppstå till följd av att njurarna inte längre förmår rena blodet tillräckligt effektivt. När slaggprodukter och andra skadliga ämnen ansamlas i blodet kan dessa påverka nervsystemet negativt. Denna form av nervpåverkan utvecklas ofta gradvis och kan förbättras om njurfunktionen stabiliseras eller vid dialysbehandling.
Brist på vitamin B12 är en välkänd och viktig orsak till polyneuropati, inte minst eftersom den ofta är behandlingsbar. Vitamin B12 spelar en central roll för nervernas struktur och funktion. Brist kan uppstå om upptaget av vitaminet i mag-tarmkanalen är nedsatt, till exempel vid sjukdomar i magsäck eller tarm, efter kirurgiska ingrepp eller vid brist på intrinsic factor. Långvarig B12-brist kan leda till både perifer nervskada och påverkan på ryggmärgen.
Polyneuropati kan även uppstå som en följd av andra sjukdomar, såsom infektioner, inflammatoriska tillstånd, autoimmuna sjukdomar och cancer. I dessa fall är nervpåverkan ofta en del av ett mer omfattande sjukdomsförlopp, där immunförsvaret eller inflammatoriska processer skadar nervvävnaden.
Vissa läkemedel och kemiska ämnen kan också orsaka polyneuropati. Detta gäller bland annat vissa cytostatika som används vid cancerbehandling, men även långvarig exponering för kemikalier eller lustgas. Skadligt bruk av lustgas kan ge upphov till polyneuropati även hos yngre personer och är dessutom ofta associerat med skador på ryggmärgen, framför allt genom att vitamin B12 inaktiveras.
Slutligen finns det ärftliga former av polyneuropati, där den vanligaste är Charcot-Marie-Tooths sjukdom. Denna sjukdom förekommer i flera olika varianter och orsakas av genetiska förändringar som påverkar nervens struktur eller funktion. Besvären debuterar ofta i unga år och utvecklas långsamt över tid, med tilltagande muskelsvaghet och nedsatt känsel framför allt i fötter, underben, händer och underarmar. Gångsvårigheter och snubbling är vanligt, och många behöver med tiden olika typer av hjälpmedel såsom ortopediska skor eller ortoser. Även om sjukdomen inte kan botas finns behandling och stöd som kan minska besvären och underlätta vardagen.
En särskild och ovanlig form av polyneuropati är Guillain-Barrés syndrom. Detta är en akut inflammatorisk nervsjukdom där immunförsvaret angriper perifera nerver i samband med en infektion, ofta i luftvägar eller mag-tarmkanal. Symtomen utvecklas snabbt, vanligen under dagar till veckor, och börjar ofta med svaghet eller domningar i benen. Därefter kan armar, ansiktsmuskler och i allvarliga fall andningsmuskulaturen påverkas. Guillain-Barrés syndrom kan vara livshotande och kräver ofta sjukhusvård. Behandlingen består vanligen av immunglobulin eller plasmautbyte för att bromsa sjukdomsförloppet och påskynda återhämtningen.
Hur ställs diagnosen polyneuropati?
Diagnosen polyneuropati baseras på en helhetsbedömning där läkaren väger samman symtom, sjukdomshistoria och fynd vid neurologisk undersökning. Undersökningen fokuserar på känsel, muskelstyrka, reflexer och balans. För att bekräfta nervpåverkan används ofta neurofysiologiska undersökningar såsom nervledningsundersökning och elektromyografi, som kan visa hur väl nerver och muskler fungerar.
Parallellt görs en bred utredning för att identifiera möjliga bakomliggande orsaker. Detta är avgörande eftersom behandlingen i stor utsträckning styrs av vad som orsakat nervskadan.
Finns det specifika blodprover vid polyneuropati?
Det finns inga blodprover som direkt kan bekräfta polyneuropati, men blodprover spelar en central roll i utredningen. Syftet är att identifiera sjukdomar eller tillstånd som kan förklara nervpåverkan och som i vissa fall är möjliga att behandla.
Vanliga prover inkluderar kontroll av vitaminstatus, framför allt vitamin B12 och folat, samt blodsocker och långtidsblodsocker för att upptäcka diabetes. Sköldkörtelprover, lever- och njurprover samt inflammationsmarkörer analyseras ofta för att utesluta andra systemiska orsaker. Vid misstanke om autoimmun eller inflammatorisk nervsjukdom kan mer riktade immunologiska analyser bli aktuella.
Behandling av polyneuropati
Behandlingen av polyneuropati anpassas efter den bakomliggande orsaken. Om orsaken kan behandlas, till exempel genom att korrigera en vitaminbrist eller förbättra blodsockerkontrollen vid diabetes, kan symtomen ibland stabiliseras eller förbättras. I andra fall, där nervskadan är mer permanent, fokuserar behandlingen på symtomlindring.
Nervsmärta behandlas ofta med läkemedel som är särskilt anpassade för neuropatisk smärta. Fysioterapi och balansövningar kan vara viktiga för att bibehålla rörlighet och minska risken för fall. Även livsstilsåtgärder, såsom minskat alkoholintag och anpassad fysisk aktivitet, kan ha stor betydelse för sjukdomsförloppet.
