Vad är metanefriner?
Metanefriner är stabila nedbrytningsprodukter (metaboliter) av kroppens stresshormoner så kallade katekolaminer. De bildas när adrenalin, noradrenalin och dopamin bryts ned i kroppen, främst via enzymet katekol-O-metyltransferas (COMT). Metanefriner cirkulerar mer stabilt i blodet jämfört med själva katekolaminerna och kan därför användas som ett tillförlitligt mått på kroppens katekolaminproduktion över tid.
Analys av metanefriner används framför allt vid utredning av hormonproducerande tumörer som kan producera stresshormoner, främst feokromocytom (tumör i binjuremärgen) och paragangliom (tumör i nervsystemets ganglier). Dessa tillstånd är relativt ovanliga men dock viktiga att upptäcka eftersom de kan orsaka kraftiga symtom och ibland ge allvarliga komplikationer särskilt kopplade till blodtryck och hjärt-kärlsystemet.
Till skillnad från direkt mätning av adrenalin och noradrenalin, som ofta frisätts pulsatilt (i attacker), ger metanefriner en mer stabil och diagnostiskt användbar bild av om stresshormonsystemet är överaktivt.
Metanefrinernas roll i kroppen
Metanefriner har ingen egen hormonell effekt, utan fungerar som biologiska markörer för aktiviteten i kroppens stresshormonsystem. När katekolaminer frisätts – exempelvis vid stress, fysisk ansträngning, smärta eller sjukdom – bryts de snabbt ned och omvandlas till mer stabila metaboliter, däribland metanefriner.
Vid normal fysiologi speglar metanefrinnivåerna en balanserad aktivitet i det sympatiska nervsystemet. Vid vissa sjukdomstillstånd kan dock katekolaminproduktionen bli mer kontinuerlig och okontrollerad, vilket kan leda till förhöjda metanefriner även i vila
Relation till katekolaminer och binjurarnas funktion
Metanefriner är nära kopplade till binjurarnas hormonproduktion. Binjuremärgen producerar katekolaminer som en del av kroppens akuta stressrespons (”fight-or-flight”). Dessa hormoner påverkar bland annat blodtryck, hjärtfrekvens, blodsocker och blodflöde till muskler. Efter frisättning bryts katekolaminer snabbt ned till metoxiderade metaboliter. Förenklat kan sambanden beskrivas så här:
- Adrenalin > metoxiadrenalin (metanephrin).
- Noradrenalin > metoxinoradrenalin (normetanephrin).
- Dopamin > metoxityramin.
Begreppet metanefriner används ofta som ett samlingsnamn för dessa nedbrytningsprodukter och ger en samlad bild av katekolaminomsättningen i kroppen.
Symtom vid förhöjda nivåer av metanefriner
Förhöjda nivåer av metanefriner är inte ett sjukdomstillstånd i sig, utan en signal om ökad katekolaminproduktion. Det kan ge upphov till symtom som ofta kommer i attacker och kan variera i intensitet:
- Plötsligt eller svårbehandlat högt blodtryck.
- Hjärtklappning eller snabb puls.
- Kraftiga svettningar.
- Huvudvärk.
- Inre stress, oro, ångestkänsla eller darrighet.
- Blekhet, illamående eller viktnedgång.
Eftersom symtomen kan vara intermittenta kan tillståndet ibland vara svårt att upptäcka utan riktad provtagning.
Varför analyserar man metanefriner?
Analys av metanefriner är en central del i utredningen vid misstanke om feokromocytom eller paragangliom. Provet kan vara relevant vid:
- Utredning av oförklarligt eller svårreglerat högt blodtryck.
- Återkommande attacker med typiska stresshormonsymtom.
- Misstanke om hormonproducerande tumör baserat på klinisk bild.
- Ärftlighet för feokromocytom/paragangliom eller genetiska syndrom (t.ex. MEN2, VHL, SDHx).
- Uppföljning efter behandling eller kirurgi.
Normala nivåer av metanefriner talar starkt emot feokromocytom, särskilt om provtagningen genomförs under korrekta och lugna förhållanden.
Metanefriner kan analyseras i fritt plasma eller i urin. Plasmaanalys har mycket hög känslighet och används ofta som förstahandsval vid misstanke. Eftersom stress, kroppsläge, koffein, nikotin, fysisk aktivitet och vissa läkemedel kan påverka resultatet är korrekt provtagning viktig för att minska risken för falskt förhöjda värden. Förhöjda värden innebär inte automatiskt diagnos, men ska alltid bedömas av läkare och vid behov följas upp med vidare utredning, exempelvis kompletterande laboratorietester och/eller bilddiagnostik. Resultatet ska alltid tolkas i relation till symtom och klinisk helhetsbild.