S-Koppar (serumkoppar) är en biomarkör som används för att mäta koncentrationen av koppar i blodets serum. Koppar är ett essentiellt spårämne som deltar i flera enzymatiska processer och spelar en viktig roll i kroppens redoxsystem, järnmetabolism, bindvävsbildning samt i centrala nervsystemets funktion.
Medicinsk betydelse vid analys av s-koppar
Koppar i serum är till största delen bundet till transportproteinet ceruloplasmin. Förändringar i S-kopparvärdet kan därmed både spegla förändringar i kopparstatus och i ceruloplasminnivåer, vilket är viktigt att beakta vid tolkning av provet.
Låga nivåer av S-koppar
- Kopparbrist, t.ex. vid malnutrition eller malabsorption (ex. celiaki, inflammatorisk tarmsjukdom)
- Prolongerad zinksupplementering (zink hämmar kopparupptaget)
- Medfödda tillstånd som Menkes sjukdom
Förhöjda nivåer av s-koppar
- Akuta och kroniska inflammatoriska tillstånd (ceruloplasmin är ett akutfasprotein)
- Graviditet (fysiologisk ökning)
- Leversjukdomar och kolestas
- Wilson’s sjukdom (kan ha förhöjd eller sänkt S-koppar beroende på stadium och ceruloplasminnivåer)
Indikationer för provtagning av s-koppar
- Utredning av misstänkt kopparbrist eller kopparöverskott
- Misstanke om Wilson’s sjukdom (i kombination med andra analyser: P-koppar, ceruloplasmin, U-koppar)
- Uppföljning vid kronisk leversjukdom
Referensintervall för S-koppar
| Åldersgrupp | Referensintervall (µmol/L) |
|---|---|
| Barn <11 år | Åldersberoende |
| Vuxna ≥11 år | 11 – 23 |
Källa: Sahlgrenska Universitetssjukhuset, senast uppdaterad 2022-01-28