Snabbversion
Sacroiliacaledernas anatomi
Sacroiliacalederna (SI-lederna) sitter i nedre delen av ryggraden (os sacrum) och är starka, dessa leder förbinder ryggraden med de två höftbenen (os ilium). Dessa leder är avgörande för att bära överkroppens vikt och överföra belastning till benen vid gång, stående och lyft.
Anatomisk uppbyggnad
SI-lederna är delvis synoviala och delvis fibrösa, vilket gör dem unika. Med synoviala menas att de innehåller ett hålrum fyllt med ledvätska (synovia), dessa leder är mycket rörliga. Fibrösa leder saknar ledhåla och synoviavätska, dessa leder är mycket stabila men har begränsad eller ingen rörlighet alls. Lederna innehåller:
- Ledytor – täckta av brosk och formade för att begränsa rörlighet men tillåta viss glidning och stötdämpning.
- Ligament – mycket starka ligament (bland annat ligamentum sacroiliacum anterior och posterior) stabiliserar leden och förhindrar överrörelse.
- Nära relation till nerver – t.ex. ischiasnerven, vilket gör att SI-ledsbesvär kan ge upphov till utstrålande smärta.
Vanliga orsaker till smärta i SI-lederna
Smärta från SI-lederna kan uppstå av många olika orsaker, inte bara inflammatoriska. Några vanliga tillstånd inkluderar:
- Mekanisk dysfunktion – t.ex. snedbelastning, benlängdsskillnad, eller instabilitet i bäckenringen.
- Överbelastning – vid långvarigt stående, tungt arbete eller felaktig kroppshållning.
- Graviditetsrelaterade förändringar – hormonell uppmjukning av ligament samt ökad rörlighet i bäckenet kan orsaka smärta.
- Posttraumatiska tillstånd – efter fall eller olyckor där bäckenet utsatts för kraftig belastning.
- Degenerativa förändringar – broskförlust och förändrad ledstruktur som del i naturligt åldrande.
Hur kan man utreda besvär och smärta i sacroiliacalederna?
Vid misstanke om att smärtan har ett inflammatoriskt ursprung eller ingår i ett reumatiskt sjukdomstillstånd är blodprov en viktig del av utredningen:
- SR och CRP – generella markörer för inflammation i kroppen.
- HLA-B27 – genetisk markör starkt kopplad till ankyloserande spondylit och andra spondylartriter.
- ANA och RF – för att utesluta andra autoimmuna sjukdomar, som SLE eller reumatoid artrit.
- Lever- och njurprover – kan behövas inför viss medicinering eller som del i helhetsbedömning.
Kompletterande bilddiagnostik som till exempel en magnetkameraundersökning av sacroiliacaleder kan ge viktig information om tidiga inflammatoriska förändringar, strukturella skador eller andra orsaker till bäcken- och ryggsmärta som inte syns på vanlig röntgen.
Utöver MR kan även andra metoder ibland vara aktuella beroende på symtombild och frågeställning:
- CT (datortomografi) – bra för att upptäcka frakturer, benpålagringar eller tidigare fusioner.
- Skelettscintigrafi – används ibland vid misstanke om utbredd skelettinflammation.
- Ultraljud – kan vara till hjälp vid vägledning av injektioner eller bedömning av närliggande mjukdelar.
En korrekt diagnos bygger ofta på en kombination av klinisk undersökning, bilddiagnostik och laboratorieprover för att förstå om besvären är mekaniska, inflammatoriska eller degenerativa till sin natur.