Snabbversion
Ultraljud av sköldkörteln är en central del i utredningen av tyreoideasjukdom och används ofta vid misstanke om knöl, cysta eller struma. Undersökningen ger detaljerad information om körtelns storlek och vävnadsstruktur, kan identifiera och riskvärdera knölar och inkluderar ofta bedömning av lymfkörtlar på halsen. Med strukturerad klassificering, exempelvis EU‑TIRADS, kan man avgöra när uppföljning eller finnålspunktion är motiverad och samtidigt undvika onödig utredning av lågriskfynd.
Ett ultaljud av sköldkörtlen är särskilt värdefull om du eller en läkare har identifierat en knöl på halsen, när sköldkörteln upplevs förstorad, eller när det finns en klinisk frågeställning kring cysta, noduli eller struma. Ultraljud kompletterar blodprover och klinisk undersökning och kan ofta ge en tydligare bild av vad som faktiskt ligger bakom ett palpationsfynd.
Vad kan man se vid ultraljud av sköldkörteln?
Ultraljud ger en bra bild av skörtelns anatomi och vävnadens karaktär. Undersökningen används för att bedöma flera centrala aspekter som är avgörande vid utredning av knöl, cysta eller struma.
Sköldkörtelns storlek och volym. Ultraljud är den mest tillförlitliga metoden för att mäta tyreoideas volym och bedöma om körteln är förstorad struma. Detta kan vara kliniskt relevant eftersom stor körtelvolym ibland påverkar behandlingsstrategi, till exempel vid val mellan läkemedelsbehandling, radiojod eller kirurgi.
Parenkymets utseende. Radiologen bedömer om körtelvävnaden är jämn och homogen eller om den är mer inhomogen/hypoechogen, vilket kan ses vid inflammatoriska eller autoimmuna tillstånd. Med färgdoppler kan även blodflödet värderas; ökad kärlteckning kan till exempel ses vid ökad sjukdomsaktivitet, medan minskad kärlteckning kan förekomma i andra faser eller tillstånd.
Knölar och cystor. Ultraljud är mycket känsligt för att identifiera noduli i sköldkörteln och kan ofta skilja mellan solida knölar, cystor och blandade förändringar. Varje knöl bedöms utifrån storlek, form, avgränsning, ekogenicitet, eventuella mikrokalcifikationer samt kärlteckning. Denna helhetsbedömning ligger sedan till grund för riskklassificering och om finnålspunktion kan vara aktuell.
Lymfkörtlar på halsen. I samma undersökning bedöms ofta även lymfkörtlar i närliggande områden. Man tittar på storlek, form och bevarad arkitektur samt om körtlarna uppvisar drag som talar för reaktivitet eller misstanke om malign påverkan, vilket kan vara relevant vid vissa knölfynd.
Tyreoideaknölar som bifynd (incidentalom) – vad betyder det?
Vid ultraljud kan man ibland hitta en knöl i sköldkörteln som inte har gett några symtom och som inte var själva anledningen till undersökningen. Detta kallas incidentalom (bifynd) och är vanligt, särskilt med stigande ålder.
Att upptäcka ett bifynd är inte i sig ”dåligt” tvärtom kan ultraljud ibland identifiera förändringar som behöver följas upp. Samtidigt är det viktigt att känna till att många tyreoideaknölar är godartade och aldrig skulle orsaka problem. Om man letar mycket brett kan man därför hamna i situationer där små, lågriskfynd leder till fler kontroller, provtagning eller punktionsutredning utan att det förändrar prognosen. Det brukar beskrivas som överdiagnostik och kan dock skapa onödig oro.
Därför är en tydlig indikation och en strukturerad riskbedömning viktig. När en knöl hittas bedöms den utifrån sitt ultraljudsutseende och sin storlek, och vid behov klassificeras den enligt system som EU‑TIRADS för att avgöra om uppföljning eller finnålspunktion är motiverad.
Bedömning av knölar – EU‑TIRADS
Om en nodulär förändring identifieras görs en första riskbedömning för malignitet baserat på knölens ultraljudskaraktär och storlek. Den europeiska tyreoideaföreningen rekommenderar ofta klassificering enligt EU‑TIRADS, där knölar graderas från låg till hög misstanke. Klassificeringen används sedan för att avgöra om en knöl kan lämnas utan åtgärd, om den bör följas över tid eller om finnålspunktion (FNAC) är indicerad. En praktisk fördel med EU‑TIRADS är att uppföljning i många fall kan avslutas helt om cytologin visar benignt fynd, vilket minskar patientens uppföljningsbörda.
Ultraljud vid olika tyreoideasjukdomar
Graves tyreotoxikos
Vid Graves sjukdom kan ultraljud vara ett värdefullt komplement till klinik och blodprover. Genom att bedöma parenkymets utseende och kärlteckning kan man få en uppfattning om sjukdomsaktiviteten och i vissa fall använda detta som stöd när behandling med tyreostatika följs och planeras.
Subakut tyreoidit
Vid subakut tyreoidit kan ultraljud visa inflammatoriska förändringar i parenkymet och användas för att följa utläkning. Det kan vara ett stöd för att anpassa behandling, exempelvis hur länge antiinflammatorisk behandling eller kortikosteroider behöver ges.
Gestationell tyreotoxikos
Gestationell tyreotoxikos är oftast självbegränsande. Ultraljud kan ibland underlätta avgränsning mot Graves sjukdom, särskilt i situationer där TRAK inte kan påvisas eller när den kliniska bilden är svårtolkad.