Snabbversion
Vad ser man på en MR av höft & bäcken?
MR använder magnetfält och radiovågor för att skapa detaljerade tvärsnittsbilder. Vid en magnetkameraundersökning avbildas såväl skelett som brosk, muskler, senor och organ – till skillnad från exempelvis röntgen som främst visar ben, eller ultraljud som är användbart för ytliga mjukdelar och vätskeansamlingar. MR ger en mer heltäckande bild när orsaken inte är tydlig.
Vad kan man upptäcka – och inte?
MR av höft och bäcken används ofta när man vill utreda långvarig eller återkommande smärta. Exempel på tillstånd som kan upptäckas vid MR är:
- Skador på brosk, senor, muskler och labrum
- Stressfrakturer eller små skelettförändringar
- Inflammationer i leder eller omgivande vävnad
- Förändringar i muskler, senor eller ledband
- Tumörer, cystor eller förändringar i bäckenets organ, till exempel livmoder, prostata och urinblåsa
MR är dock inte alltid det bästa alternativet. Det är en mer tidskrävande undersökning än ultraljud och röntgen, varför till exempel röntgen är att föredra vid akuta benbrott. MR är heller inte den bästa metoden för att upptäcka små kalkinlagringar.
Val av undersökningsmetod
Även om MR kan ge mycket information är det alltid en radiolog – en läkare specialiserad på bilddiagnostik – som avgör vilken metod som är mest lämplig. Beslutet baseras på din berättelse om dina symtom, frågeställningen från behandlande läkare och vilken teknik som bäst kan ge svar.
Hur går undersökningen till?
En magnetkamerautrustning består oftast av en stor, rund maskin och där själva kamera sitter i en stor cylinder som omger kroppen. Du ligger på en brits som skjuts in i MR-kameran. Runt om finns teknik som skickar radiovågor och fångar upp signaler som sedan omvandlas till bilder på en dator. Maskinen är stor och kan upplevas något trång, men är öppen i båda ändar. Undersökningen tar vanligtvis 30-45 minuter och det är viktigt att ligga stilla för att bilderna ska bli så tydliga som möjligt. Kameran låter högt, och därför används ofta hörselskydd eller musik. I vissa fall ges kontrastmedel i blodet, för att förstärka synligheten av till exempel inflammationer eller tumörer.